Våld är ett primitivt sätt att lösa konflikter, något man tar till för att man inte är benägen eller kapabel att välja bättre sätt för att hantera en viss situation. Att bara vilja sluta vara våldsam räcker sällan för att våldet skall upphöra och av straff blir man inte nödvändigtvis mindre våldsam. Förutsättningen för att förändra ett våldsamt beteende är i allmänhet att den våldsamme själv söker hjälp och kan motiveras till att lära sig det han behöver för att undvika våld. De flesta söker inte hjälp förrän de själva drabbas av mycket påtagliga och kännbara konsekvenser av sin egen våldsamhet. Om en man upplever sig tappa kontrollen över situationen, till exempel på grund av att kvinnan hotar att lämna eller redan har gjort det, att omgivningen har fått reda på vad som skett eller att polisen blivit inkopplad kan det utlösa en känslomässig kris som får honom att söka hjälp. Sannolikheten att han skall ta det steget ökar självklart om han vet att det finns hjälp att få och vart han skall vända sig. Om han däremot undviker att ta ansvar för sina handlingar och upplever sig återfå kontrollen över situationen går han sannolikt vidare i livet utan bearbetning. Han missar därmed en unik möjlighet att skaffa sig redskap för att undvika våld nästa gång han ställs inför en liknande situation.
För att en man med våldsproblem skall kunna lära sig hantera relationer till andra utan att ta till våld måste han till att börja med inse att han ensam är ansvarig för sina handlingar oavsett vilka provokationer han utsätts för. Detta kan vara svårt att ta till sig, i synnerhet som man vanligen anser sig saknat alternativ, varit tvingad, provocerats, handlat i nödvärn etc. De egna lösningarna på problemet brukar inledningsvis handla om att kvinnan, eller någon annan som man anser ställer till problem, bär ansvaret och skall ändra sig.
Upptäckten att han själv efter ett bråk framstår som den stora förloraren och att det är han som måste be om förlåtelse, göra bot eller riskerar att bli straffad, brukar göra honom mer intresserad av att ta på sig ansvaret för att hantera situationen. Att betona och understödja en mans omsorg om sig själv aktiverar också hans kreativitet och lust till förändring. Om man inledningsvis lägger alltför mycket betoning på hans ansvar för andra förstärks hans, i de flesta fall, starka skuldkänslor. Han riskerar att bli mer försvarsinställd, och därmed mindre benägen till förändring.
Manscentrum kontaktas av våldsamma män från många olika yrkesgrupper och samhällsskikt. Det som förenar dem är att de använt våld. Frågan varför just dessa män varit våldsamma är svår att svara på. En vanlig föreställning är att den våldsamme själv varit utsatt för våld eller övergrepp. Men bland de män som fått hjälp med sin våldsamhet på Manscentrum saknar många enligt egen uppgift sådana upplevelser. En annan vanlig hypotes är att männen rör sig i kretsar där våld är accepterat, vilket är sant i vissa fall. En ytterligare teori är att våldsamma män lider av en känslomässig störning som gör dem våldsbenägna och vissa våldsamma män framstår utan tvivel som störda, men alla män med känslomässiga störningar är inte våldsamma. Det är förhållandevis vanligt att vi möter våldsamma män som säger att de aldrig varit i närheten av att slå en annan människa förut. Deras våld strider på alla sätt mot deras normala sätt att vara och tänka. Vi har funnit att det som förenar dessa olika män utöver att de varit våldsamma är ett eskalerande händelseförlopp där olika yttre omständigheter samverkar med mannens oförmåga att hantera sin relation. Spärrar mot att ta till våld, som socialiseringen i de allra flesta fall försett honom med, slås ut i denna process.
För att få ett slut på våldet verkar det vara mest fruktbart att inledningsvis koncentrera sig på hur det hela har gått till och vänta med frågor om varför just denne man blivit våldsam. Det finns en risk att vi ägnar för mycket tid åt bakomliggande faktorer i stället för att hjälpa honom ta ansvar för hur han beter sig här och nu. Det är inte alltid nödvändigt att lära känna alla mannens personliga drag och tidigare upplevelser för att kunna hjälpa honom att hitta bättre alternativ än våld för att lösa konflikter. Vissa egenskaper och beteenden hos männen är mer vanligt förekommande än andra, exempelvis rädslan för konflikter. Ofta har man dessutom samlat på sig en explosiv blandning av otillräcklighetskänslor och förväntningar om att bli sviken och övergiven. Detta samlande har hos vissa män pågått hela livet. Hos andra har det skett under tiden närmast före våldet. Att männen som personer är mycket olika hindrar inte att de beskriver händelseförloppet innan de tar till våld på likartat sätt. Deras känslomässiga belägenhet innan de tar till våld kan sammanfattas med ordet vanmakt. Arbetet fokuseras därför inledningsvis inte på vilka männen är utan i första hand på vad de gör och hur denna vanmakt skapas.
Ett annat skäl att inledningsvis inte titta för mycket på männens olika personligheter eller individuella förhållanden är risken att hämma ansvarstagandet för de egna handlingarna. Misslyckanden vill man gärna bortförklara eller skylla på någon eller något och det ligger nära till hands att försöka gömma sig bakom uppväxtförhållanden, dåliga föräldrar, dåligt humör, dåligt ölsinne osv. Manscentrums inställning är att en man som är medveten om sitt häftiga humör själv måste ta ansvar för att hantera detta. Så länge han framhärdar i att hänvisa till yttre faktorer som förklaring till sitt handlande har han heller inga starka motiv för att ta ansvar för sina handlingar.
Mäns våld mot kvinnor är i hög grad ett känslomässigt problem och det räcker därför sällan med insikt om hur problemen uppstår för att en förändring skall kunna äga rum. Det krävs vanligen också en bearbetning av olika värderingar, känslo- och tankemönster som medverkar till att skapa problem.
Vår erfarenhet är att så gott som alla män anser att det är fel att slå en kvinna. Det har man fått lära sig tidigt i livet och de flesta ser ned på män som bryter mot denna regel. Även våldsamma män delar för det mesta detta synsätt oavsett vilka undanflykter, förnekanden och försvar för våldet de visar upp. De dömer sig själva hårt innerst inne och deras olika försvarsstrategier syftar bl.a. till att undvika sin egen dom såväl som andras. Det krävs därför i allmänhet en kombination av mod, tvingande omständigheter och ett handfast medmänskligt stöd för att en våldsam man skall våga se sig själv i spegeln.
Ett viktigt led i bearbetningen är att åskådliggöra den process som leder fram till att mannen bryter mot sina egna normer och utövar våld. Detta kan ske bland annat genom att han som tidigare nämnts får beskriva händelseförloppet före och i samband med våldet. Det blir då oftast möjligt att förstå vad som hände och han kan lättare se sin egen del i problemen. Det är viktigt att han får illustrerat hur han själv bäddat för misslyckandet.
En gemensam nämnare för de flesta våldsamma män är att man ofta handlar impulsivt utan att tänka efter först. Man hinner inte överväga alternativen eller ser dem inte. Man kontrollerar sällan eller aldrig att situationen är rätt uppfattad och följden blir att man agerar med utgångspunkt från sina egna fantasier i stället för verkligheten. När man tolkar andras avsikter uppstår riskabla missuppfattningar som är starkt färgade av egna rädslor att inte duga, bli sviken etcetera.
Vissa män är överdrivet tillmötesgående, säger hellre ja än nej och verkar agera efter idén att ”om hon får som hon vill blir hon nöjd och lycklig”. Men om mannens goda intentioner och kärleksfulla välvilja inte får avsedd effekt finns en fara att han försöker göra mer, ge mer, ställa upp mer – ”så att hon blir nöjd”. Risken finns att hans ansträngningar och intentioner, p.g.a. brister i kommunikationen missuppfattas av kvinnan så att han inte får den positiva respons han strävar efter. Han hamnar i en ond cirkel av stegrad aktivitet och misslyckanden. Detta är ingen ovanlig process och kan leda till att en i vanliga fall lugn, balanserad och självsäker man tappar tron på sig själv och i sin vanmakt blir destruktiv. En annan komponent i processen är att rädslan för katastrofen dyker upp allt tidigare på grund av att man känner igen förloppet. Man vet hur det kommer att sluta och ser inga alternativ. Rädslan och vanmakten ökar och intervallen mellan våldstillfällena tenderar därför att bli kortare med tiden.
Händelseförlopp som utmynnar i våldshandlingar har vanligen rädsla som drivkraft. Man vill förhindra att det som hotar och skrämmer blir verklighet. Flykten kan handla om att slippa konfronteras med rädslor att inte duga, att bli övergiven, att tappa kontrollen över sina känslor, framstå som svag osv. Ofta finns också en stark rädsla hos mannen att bli så arg att han slår kvinnan. När han inte lyckas komma undan känns situationen alltmer hotande. Desperationen och vanmakten ökar och hans manövrar för att rädda situationen blir allt yvigare. Skeendet trappas upp långt bortom vad som vore rimligt i förhållande till den bagatell som utlöst förloppet.
Sura miner, kritik och starka känsloutbrott som ilska och gråt från kvinnan upplevs som stressande och hotande för många män. Vi kan urskilja några olika strategier för att slippa konfronteras med sådana negativa reaktioner. Den vanligaste verkar vara att försöka vara så förekommande och tillmötesgående som möjligt. Vissa män (och kvinnor) lever hela livet på detta sätt. De är ofta extremt serviceinriktade eller ansvarstagande, men kan reagera aggressivt när de trots sina uppoffringar inte möts av förväntad tacksamhet eller på annat sätt upplever att de misslyckats med att nå målsättningen med agerandet. En annan strategi är att slå ner på allt och alla vars beteende eller blotta närvaro aktiverar rädslan att inte duga. Det gäller att både hantera sin egen panik och det som hotar utifrån.
Vissa män upplevs som dubbelnaturer av kvinnorna. Inledningsvis uppvaktar de med presenter och upplevs som charmiga och omtänksamma. Sedan förändras de (oron att inte duga har väckts) och visar rakt motsatta sidor till exempel blir kontrollerande och förtryckande. Kvinnorna kan ha svårt att ta mannens våldsamma och obehagliga sida på allvar. ”Han som verkade så trevlig”.
I vissa relationer sker upptrappningsprocessen när kvinnan försöka nå fram till mannen för att ta reda på var hon har honom, vad han tycker osv. Mannen klarar inte att möta henne. Han känner sig hotad och försöker fly eller slingra sig. Ju mer hon trycker på desto mer backar han. Mannens konflikträdsla försätter honom således i situationer där han känner sig inträngd i ett hörn. Våldet kan ses som hans försök att få stopp på vad han upplever som verbala attacker från kvinnan men också som uttryck för den panik och vanmakt han upplever.
Vissa män bär på upplevelser av gamla oförrätter och kränkningar vilka kan väckas till liv i relationen. (Detta kan självfallet även gälla kvinnan.) När det känslomässiga innehållet i mötet mellan mannen och kvinnan blir färgat av upplevelser i gången tid kan det vara svårt att förstå vad som händer. Detta gäller förvisso de flesta mänskliga relationer utan att det därför leder till våldsamheter. Misstolkningar och svårigheter att förstå varandra är emellertid legio i samband med våld och därför särskilt viktiga att försöka reda ut. Vanligen är dock vägen både lång och smärtsam för båda och även kvinnan behöver ofta ha en egen terapeutisk samtalskontakt för att bearbeta sina upplevelser. Mannen måste våga utmana det han är rädd för och börja lita på sig själv. Kvinnan måste få möjlighet att testa hans pålitlighet och klara av att se frågan om hans våld helt och hållet som hans eget ansvar. Att det förkommit våld innebär således inte att det skulle saknas förutsättningar för relationen att fortleva. Alla relationer kan dock inte räddas och det bör ej heller vara den primära målsättningen med behandlingsarbetet.
Att få bort våldet är huvudmålet.